Digitalt kaos och lärande

Det är inte längre själva informationen som är viktigast, utan hur den kan kopplas samman med annan information och få oss att förstå verkligheten bättre. Det menar David Weinberger, författare till amerikanska bestsellern Everything is Miscellaneous: The Power of the New Digital Disorder, som visar hur digitaliseringen av samhället vänder upp och ner på vårt sätt att söka, organisera och förhålla oss till information och kunskap.

Den amerikanske filosofen David Weinberger arbetar sedan flera tillbaka på Berkman Center for Internet & Society vid Harvard Law School. Där forskar han kring hur internet förändrar vårt liv och vår vardag.

– Utvecklingen av webben och den explosiva tillväxten av digital information leder till att synen på kunskap, utbildning och lärande genomgår en radikal förändring, understryker David Weinberger.

I boken beskriver Weinberger hur människan genom historien har försökt sortera och organisera världen med hjälp av olika system för att göra den begriplig. Åtminstone sedan de gamla grekerna har det funnits en dominerande föreställning om sfärernas harmoni, en kosmisk ordning som håller samman världen.

Samproduktion och ständigt pågående dialog

– Kunskapens uppgift har länge varit att förklara världen och att beskriva verkligheten så som den är, säger David Weinberger. Därför har det varit viktigt att försöka ordna vår information på samma sätt som världen är organiserad. Eftersom verkligheten har ansetts vara logiskt uppbyggd, har informationen delats in i ömsesidigt uteslutande kategorier som ordnats i ett hierarkiskt system. Bibliotekens klassifikationssystem är ett exempel på detta.

Weinberger menar att detta fungerade så länge som vår information om världen och tillvaron togs fram, presenterades och organiserades av experter och all information var knuten till fysiska objekt, exempelvis böcker. Det var experternas uppgift att avgöra sanningsvärdet, att sätta var sak på sin plats och att ta fram den information som efterfrågades.

Genombrottet för internet och framväxten av web 2.0 har förändrat förutsättningarna i grunden. Deltagarkulturen innebär att gränsen mellan producent och konsument slätas ut, och att vi själva börjar ta över experternas roll. Snart finns nästan all information på nätet och det öppnas ständigt nya möjligheter för oss alla att sortera, organisera och hantera den som vi vill. Sociala nätverk och kollektiv intelligens blir allt viktigare för att skapa och sprida information, och det handlar i allt högre grad om samproduktion och en ständigt pågående dialog.

– Men skolan fungerar fortfarande likt en portvakt som avgör vad som är fakta och vilka berättelser och förklaringar som gäller. Undervisningen borde i stället påminna eleverna om att världen kan visa sig på många sätt, säger David Weinberger.

Verkligheten mer komplex än så

Weinberger påpekar att historien visar att vår kunskap inte är en direkt avspegling av verkligheten. Dessutom är de system vi använder för att strukturera och hantera den förenklade och ofullständiga. Med andra ord är verkligheten alltid mer mångfaldig och komplex än vår kunskap om den. Kunskap handlar om att försöka förstå verkligheten, och det är ett arbete som aldrig tar slut.

– Jag vill att undervisningen ska göra barn och ungdomar nyfikna och få dem att vilja veta mer, säger David Weinberger. Det är viktigt att de själva upptäcker att världen är komplex och spännande. Om de har en längtan efter att förstå, kommer de efterhand att lära sig hur man lär sig. Men de behöver förstås hjälp av lärarna för att kunna bygga en ordentlig grund för detta.

Ofta sägs det att vi ska lära barnen att känna igen webbplatser som är lika pålitliga som böckerna på biblioteket. Enligt David Weinberger är detta en ståndpunkt som bygger på ett felaktigt synsätt. Om man vill ta reda på vad som pågår inom ett område, är statiska och trovärdighetsstämplade källor inte den bästa vägen. Det som är riktigt spännande pågår ofta i bloggar, nyhetsbrev och olika diskussionsfora. Att hindra eleverna från att använda de här källorna innebär att man riskerar att döda deras intresse och engagemang.

Eleverna måste alltså lära sig hantera mångfalden och osäkerheten på internet och kunna bedöma en källas trovärdighet. Men hur går det egentligen till?

Lär sig med nätet hela livet

– Jag tror inte att man kan göra en allmängiltig checklista över hur en webbplats tillförlitlighet ska bedömas, säger David Weinberger. Vi litar på webbplatser av ungefär samma skäl som vi litar på folk. Det handlar ofta om en känsla som inte alltid kan förklaras. Dessutom kompliceras det hela av att vi behöver olika slag och olika grader av trovärdighet för olika typer av webbplatser som vi använder för olika syften.

Weinberger håller med om att det både finns tydliga kännetecken på trovärdighet och en rad bra sätt att kontrollera detta. Men trots detta anser han att vi bör behandla det hela mer som en förmåga och en känsla än en som en checklista som kan bockas av. Den kan vara en bra utgångspunkt, men det gäller att kunna komma vidare.

Ett bra sätt att utveckla den här förmågan är att låta eleverna skapa en wiki kring de teman som behandlas i ett undervisningsförlopp, säger David Weinberger. Läraren ska delta aktivt i arbetet och förklara varför en del webbplatser är trovärdiga källor och varför andra inte är det. På samma sätt kan man använda en gruppblogg för att låta eleverna kommentera och diskutera olika källors trovärdighet.

Dagens elever kommer att lära sig med hjälp av internet under hela livet. Därför är det nödvändigt att de lär sig att hantera och dra nytta av all den information som finns där. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att detta kräver ett ständigt pågående arbete. Egentligen rör det sig om en lärandeprocess som aldrig tar slut.

Text: Stefan Pålsson

Artikeln publicerades ursprungligen på Kollegiet, KK-stiftelsens webbplats för IT och lärande.

Advertisements

%d bloggare gillar detta: